Skrev en liten dikt igårkväll innan jag släckte lampan för att sova. Tänkte jag kunde dela den här.

Livet-Tiden-Hoppet

Livet rullar på i en ofattbar tid som denna.

Att bara sitta hemma gör ingen gott,

tänk vad lite social samvaro vi fått.

Många människor lider, 

i dessa speciella tider.

Alla som är ensamma vill jag bry mig om,

men jag får inte säga till dem: kom!

Jag saknar kramar och bara få vara nära, 

alla mina vänner så kära.

Ber till Gud som den sanna kärleken är,

han som oss alla har så kär.

Hans kärlek som betyder mest

och vet vad var och en behöver bäst.

Livet är skört som en tråd,

men hos dig får vi var dag ny nåd.

Trots detta är det så lätt att gå sin egen väg,

famla efter någon tillfällig lycka, 

för att också passa in och alla om en tycka.

Men i slutändan är det endast din kärlek och nåd jag behöver,

som ger liv som flödar över.

  Text av Elisabeth Andersson