Social fobi har säkert de flesta hört om men hur är det egentligen att leva med denna fobi?

Jag tänker att det behöver spridas kunskap om det och kanske, kanske, är det någon som blir hjälpt eller får upp ögonen för detta, hur ska jag uttrycka mig..handikapp/funktionshinder..vågar jag använda ett sådant ord för det.? Svaret på det får nog bli: Ja det kan jag! I alla fall om jag pratar utifrån mig själv och mina egna erfarenheter så kan jag verkligen det. För det är just vad jag tycker det är, ett enormt handikapp som hindrar mig från att våga leva livet fullt ut. Det innebär att leva med en ständig följeslagare vid namn Rädslan. ”Åh god morgon Rädslan , så du följer mig idag också, vad trevligt. Då ska vi se vilket spratt du kan spela med min kropp idag. Kommer jag svettas mycket eller kan jag ha den där tröjan som jag vill eller kommer jag bli röd o blossande i hela ansiktet och jag måste dölja med en polotröja? Är det idag eller imorgon vi har det där mötet på jobbet, då är det i så fall viktigt att vara i tid så jag slipper sitta mitt i smeten, för det funkar inte då hinner jag dö flera gånger om innan mötet är slut..eller kan det inte bli onsdag nu så jag får den där redovisningen över så jag kan koppla av sen. Eller snälla, snälla tilltala inte mig nu mitt i den här ”otrygga” samlingen av människor, jag kommer bli röd som en tomat..

Det är bara lite tankar som bollas i huvudet hos en soc fobiker. Det är alltså inte tal om en vanlig blyghet. Dock började jag min ”karriär” som barn med att vara blyg och tystlåten i skolan o ALLA lärare uttryckte till leda: DU måste prata mer!! Måste jag? tänkte jag i mitt stilla sinne? Varför? Är det inte ok att vara tyst?

Social fobi kan sammanfattas med: En stark rädsla att göra bort sig eller bete sig avvikande och att andra människor ska se det och tycka att man är dum eller pinsam och idiotförklara en. Det är ett invant tanke och beteende mönster, som gör att du inte kan leva livet fullt ut. Du gör val utifrån fobin , inte val baserade på vad du vill. Eller så genomlider du saker under stort obehag. Men ofta låter du rädslan styra. Det kan gå så långt att du tackar nej till drömjobbet för det innebär för mycket exponering. Då väljer du den enklaste vägen och i slutändan mår du ändå inte bra för du vantrivs med det du gör och känner dig grymt omotiverad. Du väljer att stanna hemma från festen, skyller på huvudvärk eller annat. Men när alla andra har åkt iväg på festen så känner du dig så ensam och ledsen och utanför. Åker du iväg så dras du istället med rädsla/ångest. Så vad väljer du? Pest eller kolera? Om du nu väljer att åka iväg på festen så har du allt fokus på dig själv när du sitter där vid bordet och ska t ex äta. Du tänker på hur du beter dig, hur du pratar, hur du ser ut, samtidigt som du planerar inne i huvudet vilket säkerhetsbeteende du kan använda dig av om ”det” eller ”det” händer. Du fokuserar på att hålla rädslan/ångesten i schack. Om någon sedan försöker prata med dig så har du fullt sjå att anstränga dig för att överhuvudtaget höra vad den andra människan säger. Ofta blir det ett stammande svar med ett pulserande ansikte och människan som tilltalade dig tittar lite frågande o undrar vad är det för fel på henne? Han eller hon vänder sig sedan om för att prata med någon annan som verkar lite mer vettig och samlad. Du ger dig själv minus igen i ”protokollet” och förbannar dig själv att du överhuvudtaget gick dit till festen och återigen gjorde bort dig. Du fick inte heller chansen att visa vilken fantastisk människa du faktiskt är, eller få förklarat för ”människan” att du är inte konstig, du var bara rädd och ångestfylld.

Jag tror att vi alla människor bär på rädslor, farhågor av olika slag. Jag upplever ofta att allt ska vara så bra utåt. Varför egentligen? Jag önskar att jag kunde säga: -Hej! Jag heter Elisabeth och jag har social fobi. Men det är inte hela mig. Jag är rätt fantastisk också, på det o det o det. Kan vi inte börja med det när vi möter nya människor? Istället för: Vad heter du och vad jobbar du med? Fy vad tråkigt… Hej, vem är du? Vad kämpar du med i livet? Så mycket mer intressanta dialoger det skulle bli och så många fler ”good meetings. Ja ok man kanske inte ”drar” samma visa varje gång för varenda ny människa men ni fattar poängen va?

Det här med social fobi är verkligen ett dolt problem. Det är ca 15 % av befolkningen som lever med det. Säkert många fler i det tysta. Det är förståeligt att inte berätta om det då många ställer sig frågande till vad det är och att många inte blir tagna på allvar. Men det är allvar!! Det behöver uppmärksammas mer och framförallt behöver lärare få mer kunskap om det och kunna bemöta och fånga upp ”dessa barn” så de kan få hjälp i ett tidigt skede innan det blir en invand livsstil. Nämnas bör också att det inte är så att personer med social fobi är klumpigare, mindre begåvade eller mindre socialt kompetenta än andra-många gånger är det snarare tvärtom. Det rör sig om en överdriven eller orimlig rädsla. Och på ett plan finns det en insikt om att det är på det viset. I alla fall hos vuxna.

 Oj vad jag nu lämnade ut mig själv kan det ju tyckas. Men faktum är att det är inget konstigt alls. Lika gärna som man kan ha en fysisk åkomma så kan man ha en psykisk åkomma. Vad är skillnaden? Dessutom om rädslan/ångesten någon gång ska övervinnas så måste du möta den och komma till en acceptans.

Jag avslutar med ett citat: ”Jag tror nog att vi alla vill hitta tryggheten inom oss, den finns där, inom oss alla.” Kanske är den bara lite djupare hos vissa. För att kunna vara stark måste du också tillåta dig att vara svag. Kärlek! /Lisa