Hej på er alla fina människor!

Alltså idag...vet inte om jag ska skratta eller gråta..

Jag slutade jobba tidigt idag. Och när nu solen lyste så vackert tänkte jag att det passade med en långpromenad istället för att fixa hemma med allt som borde göras..tvätta...städa..mm.

Så jag åkte hemma och svirade om och gav mig av med bra musik i öronen. De som känner mig vet att jag har ett uselt lokalsinne..ja, ja, man kan ju inte va bra på allt...Hur som helst tänkte jag gå samma runda som jag sprang med en väninna för någon vecka sen. Problemet var att det inte blev samma runda..vet inte hur jag lyckades men efter ett tag så kände jag inte alls igen mig..men jag fortsatte att gå och tänkte att någonstans kommer jag väl ut.

Efter ett tag så korsar vägen en annan väg och från ett annat håll kommer ett par som jag skulle gissa på är i 60 års åldern . De svänger in framför mig och jag går efter dem ett tag men så känner jag att jag måste ju kolla var man kommer ut, så bestämmer efter lite övervägande med mig själv att fråga paret framför mig. Så lite försiktigt börjar jag -Ursäkta...de svarar inte så jag säger lite högre -Ursäkta... fortfarande inget svar. Ännu högre -Ursäkta, hallå, men de verkar sväva i det blå... Jaha men bry er inte då , jag fortsätter väl gå. Börjar titta på klockan för jag hade en tid o passa. När vägen börjar bli mindre och övergår till en stig, som dessutom går in i skogen, känner jag att det är nog bäst att antingen vända eller fråga paret en andra gång, tråkigt att behöva vända ju, så då ropar jag på dem igen -ursäkta, ursäkta, hallå, hallå URSÄKTA. HALLÅ, Kan jag bara få fråga er var man kommer ut någonstans om man fortsätter? Men de skyndar på stegen och låtsas inte höra. Så lack jag blir!  Ser jag verkligen så skräckinjagande ut i min röda toppluva och liten som jag är...men tydligen?? Det är ju för tråkigt att man inte kan ställa upp o hjälpa någon annnan. Jag menar de vet ju inte , jag kanske hade stukat foten eller något och de bara går. Och nej, de var inte döva för jag hörde dem prata där framför mig. Men de hade väl fått för sig att jag förföljde dem och ville råna dem eller nånting i den stilen..för inga andra har ju rätt att motionera i samma spår...

Hur som helst, jag vände på klacken efter att ha sagt-Tack för hjälpen, eller nåt! Sen sprang jag tillbaka för att hinna i tid. Jag fick ju i alla fall lite mer motion än vad som var tänkt från början...  

Till min väninna . Följ med mig nästa gång. Snälla du!

Ja ni, en annan sak. Ni boostar väl immunförsvaret med vitamin D3 i dessa sjukdomstider? Samt Omega 3, (de samarbetar tydligen med varandra) Skadar inte heller med probiotika. Vi är ju väldigt långt från sommaren nu..även om den om några månader är här..men räknat från andra hållet om ni förstår vad jag menar. Även om solen lyser en dag så kan inte kroppen tillgodogöra sig dessa strålar pga att de är för svaga samt alla kläder vi gömmer in kroppen i. Så ät det gärna för din hälsas skull och nej, det är inte onödigt med kosttillskott...Krya på er ni som är sjuka och ha en forsatt fin vecka. Kram Lisa